19 dagar sen jag skrev senast alltså. Tiden stannar då inte upp. Även om man kanske ibland skulle vilja det. Pausa. Spola tillbaka. Snabbspola framåt. Och sen Play. Nästan som en skiva på Daishi Dance's mixerbord. Skulle förhoppningsvis bli ett lika underbart liv som musiken som skapas.
På tal om Daishi Dance. Jag saknar Japan mer och mer för var dag. Nästan lika mycket som Ayumi gör. Men det är som dom säger: "We always got Japan". Dom inbitna. Behöver inte stressa.
Egentligen är väl meningen med denna dagbok att jag ska briefa er kort om vad som händer var dag i herr Christians liv. Dock blir det ju aldrig som man tänkt sig.
Men 19 dagar i korthet, med 4 ord: Söka - Skriva - Träffa - Vänta. Ungefär så.
Malta jobbet är som ni förstår bortblåst. I efterhand så är jag nog lika glad för det. Vill inte vara hos en arbetsgivare som inte klarar av en stark personlighet med åsikter. Speciellt inte om arbetsgivaren finns 4 timmar med flyg bort. Och åsikterna var måttligt normala.
Får hoppas att något annat av mina försök ska ge utdelning. Desperationen har inte nått kokpunkten än, och nu har jag stått på paus tillräckligt länge. Det är det nog dags att istället snabbspola framåt. Bort med grått och trist. In med grönt och kul. Och så är vi ytterliggare några månader närmare dagens framtid... Där väntar något bra. Det känner jag i benmärgen.
-
Då trycker vi Play. Då ska vi leka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar